En plats i solen!

Så gott det är att sitta i solen med en kall öl inom räckhåll :-)

och i morgon är det en ny dag med nya möjligheter.

Livet är fantastiskt.

Gräsmatta...

... eller crossbana???

Smällar man får ta när minstingen i familjen har ett stort motorintresse, 

tids nog kan jag vårda gräset.

Det finns ju frö i påse att köpa. 

Appropå frön, 

jag kom att tänka på min mellangrabb Ph. 

En vår för några år sedan kom han med ett brett leende, hem-släpande på en stor påse solrosfrön. 

- Mamma, mamma titta vad jag har köpt, jättebilligt, jag kan "sätta" solrosor i heeela trädgården :-))

Andra sidan så har jag ju inte så mycket mossa heller ;-)

Jag önskar er en skön midsommar

 med hopp om sol.

Eventuellt hobbyrumsbyte

I kväll har jag börjat måla mitt gamla postskåp, ganska tålamodskrävande och ska målas 4 ggr.

Men jag tror det blir bra. 

Jag och mannen ska nog byta hobbyrum... jag har inte riktigt bestämt mig, det gör sig ju inte själv. Vill gärna ha en vit råspontvägg i det rummet med. 

En anledning till att vi ev. ska byta är att han har en så ljuvlig rosentapet i sitt rum (det var före detta sovrum) men han känner sig inte bekväm med den ;-). 

För ett par år sedan tjatade jag mig till att vi skulle åka och köpa den i Köpenhamn på TapetCafé. Jag tycker att det är så synd att tapetsera över för jag är fortfarande väldigt förtjust i den.. Jag återkommer med bilder.

Jag är universums lyckligaste mamma!

Tack för alla värmande tankar och ord som Ni kära bloggkompisar gett mig.

Jag fick ett positivt besked i går, inga nya förändringar syns på röntgen. 

Det kändes som om en tung ryggsäck föll från mina axlar och som ett grått filter framför ögonen lättade. Himlen är blå och gräset är så underbart grönt, jag ska leva vidare ett tag till. 

Men som min läkare sa har jag ju inte haft en liten förkylning så han gav mig fortsatt 75% sjukskrivning till den siste juli, därefter 50% fram till nästa läkarbesök i slutet av september.

Både maken och jag var så trötta när vi kom hem så vi somnade tvärt och sov tre timmar.

Det finns så mycket att vara tacksam för.

Nu ska jag ta fram det positiva i min sjukdomstid. Jag tänker ibland på hur jobbigt allt är/har varit, men det finns ju alltid en positiv sida också - mitt i eländet.

Till exempel:

Jag har sparat pengar på färgning och klippning av håret var annan månad, snabbt och lätt på morgonen, behöver inte föna och platta hår.

Behöver inte raka "Helly Hansen" på ben och bikinilinje, ej heller armhålorna.

Sparat in pengar på mascara, har ej heller behövt färga ögonbrynen.

Jag slipper köpa bh, slipper irritera mig på "kasande" axelband.

Behöver inte köpa ob för menstruationen försvann efter första cytostatika-behandlingen.

Oönskade graviditeter, ingen fara ...

Har varit hemma när barnen kommit hem från skolan och när de haft sina lov/lediga dagar.

Jag har oftast orkat hjälpa dem med sina läxor. 

Har kunnat ta dagen som den kommer, krupit ner under täcket igen när barnen gått till skolan.

Följt våren med fågelsång och alla blomningar i trädgården.

Jag har ett underbart roligt jobb som väntar på mig med många, många goa arbetskamrater som stöttat mig hela tiden.

Jag vet vilka vänner som ställer upp när det verkligen gäller, räkna med att jag står vid er sida när ni behöver mig.

På tisdag kl 12 vet jag om livet kan bli normalt igen. Då ska jag träffa min läkare för besked på resultatet på alla röntgenundersökningar jag gjorde i slutet av maj.

VARNING! Ett gnällinlägg.

Är det normalt att vara så j-a trött? Jag börjar bli trött på att vara trött...

Förmiddagarna går bra, men sen är det som att köra huvudet in i en "sirapsdimma". Tidigare (före sjukdom och behandlingar) har jag tvingat mig själv att göra saker när jag egentligen inte orkar, men nu är det tvärstopp det går bara inte. Viljan finns där och retas, men orken saknas. Så här har jag aldrig känt förr. Jag frågar mig hur lång tid ska det ta att bli normal igen? Blir jag som förr igen? Börjar gråta när mannen bara frågar: Vad har du gjort i dag...